Skaparen av Medelhavsdrömmen från det glada tjugotalet
1920-talet, det som kallas ”det glada tjugotalet”, innebar en fläkt av frihet efter mer än fyra år av världskrig och den fruktansvärda spanska sjukan, som hade skördat lika många liv som konflikten själv. Det var tiden då det, för dem som fortfarande hade råd, var dags att leva igen, ha roligt och varför inte … bygga palats i solen. Och var kunde man placera sin förmögenhet bättre än vid havet, på den legendariska Côte d’Azur?
Det var här Barry Dierks, en ung amerikansk arkitekt, skulle skapa en stil och en marknad för Medelhavets mest praktfulla villor. Tillsammans med sin partner – både yrkesmässigt och privat – Eric Sawyer skulle han rita eller förvandla mer än hundra drömresidens, varav många fortfarande finns kvar i dag.
Efterkrigstidens Riviera var inte längre densamma. De ryska furstarna från tiden före 1914 hade blivit taxichaufförer, medan en ny våg av förmögna amerikaner anlände och drog nytta av en gynnsam växelkurs. En annan stor förändring: Côte d’Azur, som fram till dess främst besöktes på vintern, började locka även på sommaren.
Det var Gerald och Sara Murphy, ett vågat amerikanskt par, som 1923 lär ha övertalat ägaren till Hôtel du Cap i Antibes att hålla öppet under den vackra årstiden. En idé som växte sig till en snöboll. Än i dag stänger hotellet på vintern – en fin revansch från historien. Inte långt därifrån skrev F. Scott Fitzgerald Tender is the Night, den emblematiska romanen från denna gyllene epok.
Barry Dierks, född 1899 i Montana, hade studerat arkitektur i Pittsburgh innan han fortsatte sin utbildning i Paris, vid École des Beaux-Arts. För att finansiera sina studier arbetade han som kassör på Banque Chollet, där han fick ett avgörande möte: Eric Sawyer, bankens direktör, tio år äldre än han. Sawyer, som härstammade från den brittiska aristokratin, öppnade dörrarna till en förmögen värld för Barry. Tillsammans bildade de ett lika harmoniskt som kompletterande radarpar: Barry, konstnären och formgivaren; Eric, ingenjören, landskapsarkitekten och affärsstrategen.
År 1925, efter några år i Paris, bestämmer de sig för att slå sig ner på Rivieran. Tack vare en lyckosam finansiell kupp som gjordes i baren på Ritz (en verklig anekdot från tiden), köper de en tomt på 6 000 m² i Théoule-sur-Mer, vänd mot Medelhavet.
Där bygger de sitt eget hus: Villa Le Trident, döpt så eftersom tomten, sedd från ovan, påminde om en treudd. Vit, avskalad, öppen mot havet, med nivåer i kaskad och en pool längst ner i trädgården, blev den Barry Dierks signatur. Ingången låg högst upp, rummen trappades sedan ner mot havet – ett koncept som återkommer i nästan alla hans verk.
Deras första kund var den brittiske författaren W. Somerset Maugham, som anförtrodde dem renoveringen av sin villa La Mauresque i Cap-Ferrat. Framgången var omedelbar, och beställningarna strömmade in. Men det är utan tvekan Château de l’Horizon som förblir den mest berömda av deras verk. Beställd 1931 av den amerikanska skådespelerskan Maxine Elliott hade villan, byggd mellan Cannes och Golfe-Juan, allt av ett modernt palats: saltvattenpool, en jättelik rutschbana som störtade ner i havet – anpassad, sägs det, till ägarinnans generösa silhuett, och likaså perfekt för Winston Churchill, en av hennes flitiga gäster.
Maxine Elliott införde för övrigt ett alldeles eget protokoll: hennes gäster skulle ta del av husets liv, inte uppträda som hotellgäster där. Utflykterna gjordes i grupp, i andan av Rivierans chica kamratskap.
Efter Maxines död 1940 övergick villan i händerna på Aly Khan, son till Aga Khan, och var 1949 ramen för hans bröllop med Rita Hayworth.
Senare, på 1970-talet, förvärvade kungen av Saudiarabien den. Byggnaden, nu utvidgad och förvandlad, tillhör fortfarande den saudiska kungafamiljen. Historien vill göra gällande att Olof Palme, på besök 1984, var tvungen att låta den svenske ambassadören Carl Lidbom köpa åt honom en ny skjorta – en anekdot som blivit legendarisk.
Andra världskriget vände upp och ner på Rivieran. Eric Sawyer tvingades fly till fots över Pyrenéerna innan han nådde London. Barry, amerikansk medborgare, lyckades gå ombord mot Förenta staterna på passagerarfartyget Gripsholm, chartrat för diplomatiska uppdrag.
De två männen återvände till Le Trident efter kriget och återupptog så gott det gick sin verksamhet. Men magin från trettiotalet var borta. Barry dog 1960, troligen till följd av tobaksrelaterade problem. Eric överlevde honom i ytterligare tjugofem år, fram till 1985.
I dag tillhör villan Le Trident fortfarande Eric Sawyers familj. Från vägen längs Corniche d’Or kan man ännu skymta den, vit och diskret, tronande över havet. En elegant vaktpost, ett tyst vittne till en epoks storhet och till en bortglömd arkitekts geni.
Denna sida är skyddad av reCAPTCHA och Google:s Integritetspolicy och Användarvillkor gäller.